Vad Lisa Sa

Författare: Lisa

  • Varma dagar händer… ingenting.

    Jag hanterar värme jävligt dåligt. Typ inte alls. Kan man vara värmeallergiker, då är jag fan det. Därför blir det inte mycket tränande på hantverk just nu, eftersom jag måste sitta ute för att ha bäst (läs; det mest stumma) underlag som går att hitta här hemma. Gör jag det i den värme vi har nu, då dör jag antagligen.

    Dessutom skulle jag inte kunna hålla stansarna det minsta rätt, de skulle bara slira runt av all svett. Och jag tror inte min tumme skulle uppskatta fler felslag, ärligt talat… Men! Har ju fått hem min nya hammare, så nu kanske jag faktiskt prickar rätt? Den är till särskilt för just ändamålet, så den borde ju inte söka sig till tummar då?…

    Jag vet inte vad det är med just armband som tilltalar mig så som de gör. Har alltid gjort. Örhängen? Njae. Ringar? Mjaah. Armband? Absolut. Och trots att jag nu ska börja tillverka mina egna, så kan jag ändå inte sluta kika runt på typ Sellpy och Tradera för att fynda retro. För det är det där jag är helt tokig i, att sätta ihop använt med nytt. Det gamla bär historia. Det nya är med och skapar. Och med allt krimskrams kan man dekorera sig själv lite som man själv känner. Kul, juh!

    De gapiga mexikanarna ligger mest i pälsiga högar där golvet är som svalast, de vill inte ens vara ute. Korta rastningar som vi får kämpa oss igenom, alla tre. Lite vind hade ju liksom inte skadat nån av oss… Igår eftermiddag fick de simma lite i pöölen, sen var det onda ögon på mig efter det. Husse blev bägges favorit resten av kvällen. Idag verkar jag i alla fall vara accepterad.

    Resten av denna dag blir det bad, läsa böcker, klunka vätskeersättning och göra typ ingenting alls, vilket är ungefär det läkaren har gett mig på recept. Träningen går ju sådär, kan man komma undan med ”vattengympa” istället för att rycka i skivstång??…

    Imorgon ska det tydligen bli ”sämre väder”, men om det innebär att jag kan andas utan att få ångestklumpar i bröstet och röra på mig utan att riskera flyta ur kläderna av min egen svett – då är jag fan all in!

    Hur har ni det i värmen?

    Kläm,
    Lisa.

  • Har aldrig haft nån billig hobby innan, varför börja nu?

    Det tog tid att lära mig vad jag behöver just i detta uppstartande, för att inte tala om den dryga väntan på att få hem grejerna. CGPT har gått jävligt varm kan jag lova. Men! Sen har det klonkat på rätt bra här hemma de senaste dagarna. Svordomar har väl också förekommit lite mängder av…
    Men idag blev faktiskt de första cuffsen jag nånsin gjort klara. Så klara jag känner att de kunde bli. För total katastrof är väl rätt jävla bra beskrivning på dem, faktiskt. Ojämna, text som sitter hejkomochskjutmig för att jag inte fattar mätningen och lite sådär. Men det är ju inte för inte som man säger att övning ger färdighet, och det här, det här har jag fått förbannat blodad tand av.

    Min grundtanke är att lära mig en sak i taget, vilket innebär att jag nu i sommar ska lära mig stansning och böjning av cuffs. Steget under hösten/vintern är tänkt att bli halsbandstillverkning. Ett pilleriplock utan dess like har jag förstått, men det kittlar extremt just för att jag aldrig hittar smycken som tilltalar min smak och som har en rimlig prislapp. Och att kunna bära sitt eget? Fatta hur coolt!
    Ska bli spännande att se om jag ens lyckas följa planen, för jag är fan urkass på sånt när jag får upp intresset för nåt. Då ska det bara rulla på, fort som faaan.

    Jag har inte bestämt ifall det är något som kommer dyka upp i butiken här framöver, men jag kommer däremot dela med mig av tabbar och framsteg här. För det kan ni ge er fan på att det kommer bli många av. Tabbar alltså. Har man a-l-d-r-i-g hållit på med nåt sånt här, då tar det tid att hitta de rätta finesserna. Har jag hört. Själv ser jag fram emot att få sitta i min egen bubbla och bara… tillverka. Att på riktigt bara få vara… ifred och göra. Inte bli kroniskt avbruten med andra arbetsuppgifter, inte en massa andra måsten – bara få göra. I min egen takt. När jag själv känner för det. Och kanske bäst av allt – f-ö-r att jag känner för det!

    Är ni med på resan? *Tjuu-tjuu* (Kan man bli töntigare? … Näe.).

    Kläm,
    Lisa.

  • För vem är denna sida?

    Lyssnar du fortfarande på Dia Psalma, Broder Daniel, Green Day och Dropkick Murphys? Är din kultfilm ”Pump Up The Volume”? Är din favoritfärg svart? Älskar du kaffe, tatueringar, silverarmband och syrlig humor? Hej kompis. Välkommen!

    Jag är less på att man ska passa in i en outtalad mall i den här världen. Oavsett hur mallen än må ha bytt skepnad under min livstid, så har jag fan aldrig passat in. Och tro mig, jag har varit tvingad att försöka. Jag antar att det genuina jävla jaget är så övertydligt skvallrande att jag inte kan smita förbi det – jag är den jag är. Jag är som jag är.

    Nej, jag är inte den som drar till Sweden Rock varje år. Inte för att jag inte vill dit, utan för att det är så in i helvete för mycket folk för att jag ska orka. Nej, jag drog aldrig till Hultsfred när det begav sig, för jag var ”för ung”. Suck! Förmodligen hade jag känt mig otroligt mycket mer hemma där än i skolan.

    Dagens ungdom (och där känner jag mig plötsligt 60 bast äldre än jag är…) har lyxen att faktiskt komma undan med att ”vara sig själva”. Frågan är om de då är det? Eller är deras mall att en del ska sticka ut som fan medan andra ser ut att vara klonade?
    Mallen jag suttit fast i och kämpat för att ta mig ur har alltid varit ”flickor/kvinnor säger inte emot, ifrågasätter aldrig, svär inte, nickar och ler och är alltid artiga. De passar tider och sköter sig – alltid!”. Jag vet, jag vet, det låter inte så illa. Men för min personlighet? Jag hatar det. Jag avskyr alltihop.

    Jag har alltid velat rita utanför linjerna, men aldrig fått. Så nu gör jag det här. Och jävlar vad här kladdas ska ni veta. Jag lär mig nya grejer som jag aldrig ens övervägt innan, och det är så himla kul! Att jag blir skitig i samma veva är bara ett plus. Det ska synas att man lever!

    Kläm,
    Lisa.

  • Det är inte midnattssol ni ser, det är min rygg som lyser för er.

    Lilla Betty I har gjort sitt och blev tömd och hängd på tork härom dagen. Vattnet tackade rabatterna och krukorna för nu när det är ytterligare en värmebölja.

    Under tiden så fick grannarna avnjuta en afton då svordomarna ekade mellan husväggarna och vi kämpade på för att få upp Betty II. Dock, jävligt mycket mindre svordomar och bättre samarbete än när vi skulle montera upp den gigantiska hundgården som brukshunden minsann knappt aldrig vistades i under sin livstid eftersom han trivdes bättre inne. Men nu har vi i alla fall fått ihop den där sabla Betty II och jag har redan hunnit plaska runt lite.

    För det är ju det där, man kan inte importera en havstjej till skogen och tro att hon inte kommer vilja ligga och guppa i baljan när det är varmt.

    Det farliga med en pööl är ju dock det där med att man blir lite nerkyld. I alla fall jag. Det är 21 grader i vattnet vilket ger lite havsfeeling (eller jah… diskutabelt). Så vad hände? Jooomensåattehm… Jag badade, lade mig på solsängen och läste. Och så upprepades proceduren några gånger. Under kvällen tyckte jag att byxan skavde, så gick in på muggen och kollade i spegeln. Waaaahh!! Tacka fan att det känns lite märkligt när man grillat upp hela jävla baksidan av kroppen… Tror ni det varit skönt att sova? Ha!

    Så jag får väl erkänna att jag legat av mig dårå. Det är trots allt X antal år sedan jag låg på klipporna vid havet varje dag hela somrarna. Typ 20. På den tiden hade man en slags marineringsteknik och låg som en spettad kyckling i en snurrgrill. Man brände sig fan inte mer än under fotsulorna när man skulle skutta ner i spat för lite griljering.

    Funderade ett tag på om jag skulle skylla på boken. Den var alldeles för rolig att läsa för att lägga den ifrån mig. Eller om jag skulle skylla på resten av familjen som var iväg och därmed inte kom ut och störde mig stup i kvarten. Men näe, bara att erkänna (röd)färg – felet var mitt.

    Kläm,
    Lisa

  • Det roliga blev kort när materialet tog slut.

    Jamen dåså, då har jag börjat med den ena delen av min nya grej. Förmodligen den svåraste delen också, men ja, ja. 2 hammare är förbrukade, tummen har fått sig några rejäla kyssar när den inte velat hålla sig på plats och resultatet? Herrejävlar vad jag skrattat åt hur fruktansvärt jävla illa det ser ut. Men man får liksom tänka att eftersom jag aldrig gjort det innan så kan man ju heller inte förvänta sig supergrejer på en enda gång. Eller..? Jag har ju n-å-g-o-t svårt för att inte gasa på i både handling och tanke.

    Änywäj så har jag fått banka skiten ur stumt material, sådär så att krukorna skuttat för livet på bänken. Skönt för armarna och sinnet, men jag tror inte växterna är lika förtjusta.

    Så nu är ny hammare beställd och imorgon ska jag kolla om vi har material hemma för att fixa ihop en liten arbetsbänk istället. En köksö, ett tunt matbord och ett halvrangligt skrivbord är ju i alla fall inte lägligt för det här.
    Mer material får jag också beställa hem, det gick åt som bara fan eftersom jag aldrig kunde slå rätt. Det var själve jävlen vad det skulle vara svårt då. Så otippat…
    Behöver bara lokalisera var jag hittar storpack så att jag slipper sitta här och deppa och istället träna på så jag blir sådär asgrym som alla andra som föds naturligt med talang.

    När jag väl tröttnade och kände mig färdig med 5 ämnen, tog de skällande marsvinen och jag en lång runda genom skogen. Regn och därmed regnställ på oss alla. Halvvägs igenom, sol – jag höll på att smälla av. Jyckarnas täcken kan man ju ta av och bära, men alltså… Regnbyxor… Skoja inte att det rann på insidan, kändes nästan som när man pinkar och det rinner längs benen. Fast det har väl ingen annan nånsin gjort förstår jag. Skitsamma. Det var bara att ta det steg för steg och har man Rolf med sig så blir det liksom i hans tempo – annars går han baklänges. Och han ska hinna nosa på aaallting.
    Så jag vill faktiskt våga påstå att jag tränat på 3 olika sätt idag. Jag har bankat, jag har jobbat med huvudet och jag har släpat mig fram i skogen. Det är inte kattskit det, inte.

  • Ogräsutrotaren och en ny utmaning.

    Idag kom det första lilla paketet. Jag stod med röva rätt upp i vädret och grävde fram rötterna på ogräset som vuxit sig stora och prydliga på vår blivande ”epa-parkering” när PostNordbilen rullade förbi med sedvanligt surmulen förare. Jag relaterar stenhårt, jag ser lika munter ut jag. En del av oss är bara födda sådär, ”med leendet uppochner”.

    Änywäj, bestämde mig för att göra färdigt den där förbannade ogräsrensningen först innan jag skulle dyka med huvudet först ner i brevlådan, och ju närmre jag kom gatans asfalt desto hårdare satt de där jävla rötterna. Så på med musik och tänka arga tankar. Vips! Färdig. Tog nog en timme och svetten rann som om maken stått bakom och vattnat mig med trädgårdskannan, men jävlar vad bra det känns nu efteråt. Nu är det inte dags förrän i september igen, hoot-hoot!

    I brevlådan låg två paket, bägge till… moi. Så nu har insamlingen av utrustning och grejer börjat. Appen skvallrar om att morgondagen kommer med fler leveranser, och ooooohh, jag är som ett barn som fått 50 spänn att gå loss med i lösgodisbutiken på 80-talet. Wah-wah-wah! Vill bara sätta igång nu, men behöver få hem alltihop innan jag kan dra på med gasen och lära mig nåt helt nytt och – i mina ögon – jävligt spännande, utmanande och kreativt.

    Kläm,
    Lisa.

  • Den osynliga halvtanten.

    Det har varit överdrivet lugna dagar, soffsurfat på altanen och kollat på ”Kommissarie Banks”. Till och med sovit på altanen med hundarna för att få mer av den svala, friska luften.
    Har fan inte orkat nåt annat. Hjärndimman ligger som en plaskig handduk över huvudet och jag påminns dagligen om varför jag är sjukskriven – och vad jag tänker göra när jag ’piggnat till igen’ (som andra så vackert jävla ignorant kallar det).

    Den här sommaren vill läkaren att jag ska ”göra sånt jag tycker om och mår bra av”. Eftersom jag låtit jobbet och upprätthållandet av ”den perfekta ytan” käka upp mig under de senaste 8 åren, så är det kanske inte helt jävla lätt att komma på vad fan det var nu igen. Så det är bara att starta från noll. Såattehm… Ja… Inte fan vet jag? Vad gillar man nuför tiden, när man står mitt emellan ung och gammal? Den där åldern då ”kvinnor slutar existera i folks ögon”, som jag läste i nån väntrumsblaska.

    Jag vet inte ens vad normalt folk gör på sin fritid. Allt man ser på sociala medier är poolbyggen, fester, restaurangbesök och lek med barnbarnen. Eller det kanske är just mina algoritmer som fuckat upp?
    Min hemmapööl kommer plockas ihop kommande dagar. Den ska bli lite uppgraderad. Jag får väl dokumentera detta minutiöst då? Eller..? För det lär ju vara fruktansvärt intressant för ingen.
    Och det där med fester? Räknas kloklippning? Det är väl det närmsta jag kommer. Pallar liksom inte. Precis lika lite som restaurangbesök. Orkar för helvete inte ens ta mig runt en drive in…
    Barnbarn hoppas jag väntar lääänge till, jag har en fjortis här hemma som jag tycker ska få leva sitt liv innan det är dags för mig att bli farmor liksom.

    Näe, jag har faktiskt ingen aning. Och det kanske är så det ska vara ett tag? När allt blivit för mycket så där så det bara fräser till mellan öronen på en och man rasar ihop i en geggig hög, så kanske det är just att slippa göra en massa som är grejen? För det är ju då man lyssnar inåt, man har liksom inte så mycket annat att välja på då. Men vad vet jag? Jag är ingen psykolog, jag är bara den som råkat bli lite utbränd.

    Kläm,
    Lisa.

  • Misslyckat fynd och blötdjur.

    Ett mentalt påfrestande möte i morse, helt jävla urlakad på all energi när jag kom hem. Vila ett par timmar, och sedan fick jag en Sellpy-leverans att kika på. Plockade upp plaggen, provar dem och det börjar klia svinmycket i näsan och nysningarna avlöser varann. Till slut kliar det även i halsen som börjar dra ihop sig sådär mysigt långsamt och jag fattar. Nån jävel har struntat i att tvätta det ena plagget och är kattägare. Vafan?! Så bara att slänga in i tvättmaskinen och förse mig själv med allergimedicin. Tackar-rrr. Var plaggen lagom då? Nope. Men lyckligtvis ska jag själv rafsa ihop ett par påsar och skicka iväg, så de får följa med tillbaka helt enkelt. Orka banta för fan…

    Sedan behövde ju självklart grabbarna päls ut och göra sitt. Fajn! Det är vad det är när man väljer fyrfotade kompanjoner liksom. Öppnar ytterdörren och det duggregnar. Maken erbjuder paraplyet, men jag svarar sådär härligt nonchalant att vaddå? Det är ju bara lite vatten. Wäll, det skulle jag fan få äta upp några meter senare.
    Himlen öppnade sig fullständigt och det vrålade ner vatten i vågrät riktning. Tog inte många sekunder innan tishan var genomblöt, men som sagt, det är bara vatten. Däremot en heeelt annan femma för tålamodet när den icke vattenfasta mascaran beslutar sig för att söka sig in i ögonen. Satanihelvete vad det sved…

    Ditt och Rolf är två helt olika personligheter gällande precis allt. Medan Ditt knallade på med sin tjusiga trav med lagom mycket driv framåt tycktes Rolf snarare röra sig baklänges, blängandes på mig och såg mest ut att undra varför i hela helvete jag beställde havsnivå när han skulle bajsa. Ditt å andra sidan satte sig helt obrydd och gjorde vad han skulle.

    En kort runda blev det då ingen av oss hade tagit med flytvästarna, och vi har legat på soffan ute på altanen sedan vi torkat luggarna. Riktigt skönt med sval, frisk luft för första gången på vad som känns som en hel jävla evighet. Rolf ligger än här och än där, han kan sällan ligga för länge på en och samma plats. Ditt har parkerat under filten såsom han alltid gör, oavsett om det är 19 grader eller 37. Men njuter, det gör vi nog lika mycket.

    Kvällen fortsätter i samma tema tills det är läggdags – ligga kvar ute på altansoffan, kolla engelska deckare på booken, dricka té och bara vara.

    Kläm,
    Lisa.

  • En ny idé har fått fart, bland alla de andra.

    Igår fick jag en idé. Farligt när man heter Lisa, för idag beställde jag liksom hem grejer för att kunna skrida till verket. Planerade egentligen att göra det först till hösten, men näe. Det går alltid undan när jag väl får en snilleblixt. Men! Det här tror jag kan bli rätt bra, faktiskt. Jag har säkert sagt så 263458 gånger förut och sedan har intresset liksom dött ut efter bara nån vecka, men den här gången är jag mer taggad än på jävligt länge. Ska bli spännande.

    Kom på det när jag var ute och gick med pälsmupparna, det är oftast då det attackerar snilleblixtar från ingenstans. Kanske borde jag ha duckat, men nädå. Inte jag, inte. Och nu sitter jag här, och väntar som en liten snorunge inför julafton på att paketet ska ramla in.

    Men har ni nån gång känt att, ”jag behöver fan det här”? För precis så känns det i hela kroppen. Och om du nu tänker att det handlar om träning av nåt slag, kan jag meddela att du är fett ute och sladdar på isen med din BobbyCar. Iiicke. Fast det behöver jag fan också ta tag i…

    Jag har saknat att få vara kreativ jävligt länge. Nånstans nån gång lade jag det på hyllan av nån konstig anledning, och sedan har det liksom aldrig blivit av. De senaste 8 åren har jag lagt alldeles för mycket tid och energi på mitt jobb, och allt annat har liksom fått stå tillbaka tills det slukades av skuggorna och jag tappade bort mig helt och hållet. Fatta hur jävla fel det är!? Dags att byta hjulspår och få upp farten i mitt eget fucking spår. Mm, det låter bra mycket roligare så det satsar jag på.

    Samtidigt förstår jag makens skepsism, han har ju trots allt följt mina svängar i 20 års tid. Men den här gången finns det en djupare tanke bakom min idé, och det är det som gör att det blir mer hållbart. Jag måste bara bli tillräckligt bra på det jag ska hålla på med, så att jag kan avslöja vad det är, haha! Och nej, inte heller en strippstång är inblandad. Tack och lov för allas bästa!

    Kläm,
    Lisa.

  • Jag är fel överallt, så jag skapade mig min egen plats i universum.

    Nånstans har jag läst att cynism och sarkasm bottnar i att man har varit med om tillräckligt många tuffa grejer för att det ska täcka en hel livstid, att man bär på oläkta trauman, osv. Cynismen och sarkasmen blir ett sätt att skydda sig på, medan omgivningen kan tolka det både som bitterhet och humor beroende på hur man använder sig av det. Jag vet inte hur mycket sanning det bottnar i det, men i alla fall.

    Samtidigt har jag läst nån annanstans att de som svär mycket faktiskt har ett större ordförråd än de som inte svär, och att de som svär är betydligt ärligare eftersom de i regel säger vad de tycker utan vackra omskrivningar och annat fjanteri. Dessutom är det inte ett karaktärsfel att svära mycket, man har bara inte tid för att använda alla andra ord eftersom poängen i samtalet är viktigare. Så. Jävla. Sant. Lägger ni därtill till ”Avbryter ofta”, så har ni mig lite i ett slitet nötskal. Jag har liksom redan förstått din poäng och är redo att föra diskussionen eller samtalet vidare framåt. Sorry, not sorry.

    Tänk om den där blyga tonåringen som höll sig till sitt rum och stallet visste varför hon inte orkade vistas bland folk som alla andra. Varför hon kände så mycket djupare.

    Idag finns det diagnoser för det mesta. Det är nog svårare att inte hitta en diagnos än att hitta en. Begreppet HSP fick jag mer eller mindre stämplat i pannan rätt omgående som ung vuxen. Sooom jag önskar att det hade funnits när jag var den där tonåringen som aldrig kände sig bekväm bland andra. Antingen för att deras energier kostade så satans mycket av min egen energi, eller för att de subtila signalerna man spydde ur sig eller microuttrycken ansiktet inte kunde maskera var lika tydliga som neonskyltar i mina ögon. Hade begreppet funnits på den tiden så hade jag kanske förstått mer. Lärt mig strategier och kunnat anpassa mig bättre till andras ’normala’ för att inte låta det snatta all min energi varenda jävla dag.

    För det där med att känna att man inte passar in, det är en röd tråd i mitt liv. Lite därför jag startade Vad Lisa Sa, för att få känna att jag hör hemma nånstans. Att ha en plats som är min egen.
    Ärligt talat har jag alltid tänkt på det där med att inte passa in nånstans som nåt negativt. Men det är det ju faktiskt inte. För när man väl hittar nån som fattar en, som vännen jag träffat idag, då faller så många bitar på plats. Man känner sig sedd, förstådd – och avslappnad. Det enda negativa med känslan av att inte passa in är den där masken man tvingas bära hela tiden. Varje dag, hela dagarna. På arbetsplatser har jag fått höra att det måste vara kul att hänga med mig på fritiden. Nej, vännen, det är det inte. Jag kunde inte vara tråkigare om jag så ansträngde mig. Men tack för att du tycker om min mask.

    Nyligen fick jag däremot höra att jag alltid ser så arg ut, att jag alltid är trött. Grattis ”kompis”, du har fått se mig när jag valt att släppa masken då den blivit alltför tung att släpa runt på. När jag ansett att jag har mer att förlora på att släpa runt på dess tyngd, än att ta den av mig.
    Och ja, jag blir fullkomligt slutkörd när energierna runt mig är negativa, falska, fientliga. Jag ser blickar, gester, en snabb grimas – jag ser rubbet. Och hjärnan går all fucking in för att tolka alla intryck. Så Kerstin, om du tycker att jag ser arg och trött ut hela tiden – sluta spela ditt spel och var genuin. Så kanske jag pallar med dig.

    Min slutsats ikväll är att det inte är jag som inte passar in. Jag har bara inte hittat rätt ställe än. Så jag skapade det själv. Och här är jag. I all min prakt. Ta-fucking-daaah!

    Kläm,
    Lisa