Lyssnar du fortfarande på Dia Psalma, Broder Daniel, Green Day och Dropkick Murphys? Är din kultfilm ”Pump Up The Volume”? Är din favoritfärg svart? Älskar du kaffe, tatueringar, silverarmband och syrlig humor? Hej kompis. Välkommen!
Jag är less på att man ska passa in i en outtalad mall i den här världen. Oavsett hur mallen än må ha bytt skepnad under min livstid, så har jag fan aldrig passat in. Och tro mig, jag har varit tvingad att försöka. Jag antar att det genuina jävla jaget är så övertydligt skvallrande att jag inte kan smita förbi det – jag är den jag är. Jag är som jag är.
Nej, jag är inte den som drar till Sweden Rock varje år. Inte för att jag inte vill dit, utan för att det är så in i helvete för mycket folk för att jag ska orka. Nej, jag drog aldrig till Hultsfred när det begav sig, för jag var ”för ung”. Suck! Förmodligen hade jag känt mig otroligt mycket mer hemma där än i skolan.
Dagens ungdom (och där känner jag mig plötsligt 60 bast äldre än jag är…) har lyxen att faktiskt komma undan med att ”vara sig själva”. Frågan är om de då är det? Eller är deras mall att en del ska sticka ut som fan medan andra ser ut att vara klonade?
Mallen jag suttit fast i och kämpat för att ta mig ur har alltid varit ”flickor/kvinnor säger inte emot, ifrågasätter aldrig, svär inte, nickar och ler och är alltid artiga. De passar tider och sköter sig – alltid!”. Jag vet, jag vet, det låter inte så illa. Men för min personlighet? Jag hatar det. Jag avskyr alltihop.
Jag har alltid velat rita utanför linjerna, men aldrig fått. Så nu gör jag det här. Och jävlar vad här kladdas ska ni veta. Jag lär mig nya grejer som jag aldrig ens övervägt innan, och det är så himla kul! Att jag blir skitig i samma veva är bara ett plus. Det ska synas att man lever!
Kläm,
Lisa.
Lämna ett svar