Vad Lisa Sa

Blogg

  • Vissa dagar är bara skit.

    Okej, ärligt, jag har några jävligt tuffa dagar både bakom och framför mig. Ni vet, årsdagar som inte är särskilt positiva. Alls faktiskt. Är ni djurmänniskor vet ni nog exakt vad jag dillar om.
    Jag har aldrig varit nåt vidare för folk, jag föredrar djur i alla väder och lägen. Och det har sina nackdelar. Dels att folk inte fattar exakt hur djup en relation till ett djur faktiskt kan bli och vara, och dels för att djur inte överlever en. Möjligtvis om jag hade föredragit papegojor eller sköldpaddor kanske, men hästar, hundar, kaniner och råttor som jag har hållit mig till sen jag satt i barnvagn, nej.

    Och precis som med människor finns det de som lämnar mindre djupa spår, och sen finns det de som har burnat loss som en övertänd jävla epagrabb med för mycket RedBull innanför huvtröjan när de lämnat sina spår. Jag har två såna, vars spår är så djupa att sorgen liksom är lika stor och glasklar varje dag. De fattas mig, på riktigt. På ett sätt som jag tror kan förstå.

    Ola, min Ola. Han må ha varit det lugnaste och finaste, men personlighet hade han så det räckte och blev över. Han kom in i mitt liv när jag mådde som allra sämst, och hjälpte mig tillbaka. Han var med om galet många påhitt och äventyr, första dejten med den grabb som jag idag är gift med, flytt och sonens födelse och uppväxt. Bandet vi hade var så extremt starkt.

    Jörgen, luften jag andades. Han kom in i vårt liv som en fullständig jävla tornado, men vi föll så handlöst för varann. Det var han och jag mot världen. Alltid. Bandet mellan oss blev så oförstörbart att det fortfarande är kvar. Jag kan inte ens beskriva hur fantastisk han är, och hur svårt jag har att andas nu när han är… borta.

    Det värsta är att jag valt att trycka undan sorgen. Precis som jag gör med allt jag känner, egentligen. Vilket ju gör att deras årsdagar (vi snackar då inte om födelsedatum) tar extra hårt. Igår var det Olas. Om en vecka är det Jörgens. Och jag har, 5 år senare, fortfarande inte sörjt nån av dem så som jag kanske borde. Men ärligt talat så vågar jag inte. För jag vet inte hur jag ska laga mig själv sen.

    Igår var det riktigt jävla jobbigt. Sådär så att jag liksom var tvungen att göra nåt hela tiden för att sysselsätta kroppen. Så länge kroppen höll igång så behövde jag inte heller falla in i tankarna. Så jag hjälpte till att såga ner resterande grenar på alen i pöölhörnan (vinbärsbusken jublade så man nästan hörde det), sen gick jag loss på resterande träd i trädgården så att det nu ser riktigt städat och luftigt ut. Kroppen har gjort extremt ont i några dagar, men när jag satte mig i ”långkoket” (läs; bubbelpöölen) kom tårarna. Inte för att jag hade så förbannat ont, utan för att hjärnan fick just fritt spelrum.

    Så jag gick in och gjorde vad jag kan för att liksom hedra dem istället. På nåt sätt känns det ändå fint att kunna bära dem med mig såhär. Att det är muppigt för andra skiter jag högaktningsfullt i. Alla sörjer vi olika, och jag försöker bara lära mig hur jag ska sörja de mina. Varje slag med hammaren mot stansarna gjorde att tårarna föll, och jag kanske behövde just det? Nån slags kontrollerad form av sorg.

    Har ni också en djupare relation till djur än till människor?
    Kläm,
    Lisa.

  • Min egen lilla nissehörna tar form.

    Efter några dagar hos mina föräldrar för att ladda om inför en tuffare vecka, så har det faktiskt hänt lite här hemma. Avverkat det jobbiga, sen övergick jag till det roligare. Dels att bråka med ett träd och dess grenar som skulle kapas varpå trädet hämnades och skickade en fet gren i huvudet på mig, och dels detta…

    Skrivbordet jag haft medan jag pluggade min specialisering har monterats ner och åkt ut, in har en riktig arbetsbänk kommit. Shit vad plats det blev! Jag bara stod och dumglodde på all luft som blev i rummet.

    Jag visste inte ens att skrivbordet tog så mycket plats liksom, det rymde ju knappt alla böcker och anteckningar när det begav sig… Skitsamma. Helt jävla ointressant. Nu slipper jag sitta på arslet på betongplattorna ute i trädgården för att dunka stansar, vilket är så-åå skönt. Min rygg tackar för den besparingen. Dessutom fick jag bänken för en riktigt billig slant och bara 1 mil hemifrån. Ibland har man flyt.

    Fick lägga mig och bromsbränna på paus igår och bara låta kroppen vara, men idag har jag känt mig för lite med stansarna. Några kan jag slänga direkt. Billiga, tack och lov, men därmed också skräp. Så har jag lärt mig det.

    Bokstavsstansarna satsade jag desto mer på, och det syns ju, definitivt. Det tar sig. Tejpningen är definitivt det lättaste att lära sig, jag lovar. Vanlig allroundtejp är den bästa enligt mig eftersom det inte blir lim kvar på materialet sen när man tar bort det. Tur jag köpte 2 rullar på Biltema för det lär gå åt i och med att jag märker upp alltid med den också.

    Men på riktigt, jag blir nog galen av den här hobbyn. Får väl sätta en varningsskylt på dörren när jag sitter därinne så ingen blir av med ett öga eller några tänder om det kommer en stansjävel flygande… Det är det som är så förbannat kul. Ena stansen landar rätt, nästa glider och blir dubbel. Den tredje sitter och den fjärde syns knappt. Lite så. Övning ger färdighet, och jag har nu även fått känna på de olika typerna av material. Idag blev det väldigt mjukt, kändes som fisljummet smör när jag skulle böja till det dessutom. Näe, här ska det vara riktiga grejer. Dyrare, men roligare.

    Det finns fortfarande några grenar kvar att brottas med på det där trädet, men det blir bra även det. Ljust och luftigt, precis som i rummet. Och bada hinns med. Flera gånger varje dag. Som det ska vara.

    Nu inväntar jag materialleverans och håller tummarna för att det är önskad kvalitet och längd. Sen blir det att fortsätta dunka stansar så det står härliga till. Skam den som ger sig! Dessutom fuskat och beställt lite annat också, så jag ska kunna lära mig lite annat nytt vid sidan av armbanden. Vi får se hur det går. Det blir betydligt pilligare i alla fall.
    Mitt i allt får jag plötsligt sånt sjukt sug efter ett staffli och färg, vill kladda på och bara göra. Hur bromsar man det här liksom? Vill göra ALLT på en enda gång.

    Vad hittar ni på därute i världen?
    Kläm,
    Lisa.

  • Varma dagar händer… ingenting.

    Jag hanterar värme jävligt dåligt. Typ inte alls. Kan man vara värmeallergiker, då är jag fan det. Därför blir det inte mycket tränande på hantverk just nu, eftersom jag måste sitta ute för att ha bäst (läs; det mest stumma) underlag som går att hitta här hemma. Gör jag det i den värme vi har nu, då dör jag antagligen.

    Dessutom skulle jag inte kunna hålla stansarna det minsta rätt, de skulle bara slira runt av all svett. Och jag tror inte min tumme skulle uppskatta fler felslag, ärligt talat… Men! Har ju fått hem min nya hammare, så nu kanske jag faktiskt prickar rätt? Den är till särskilt för just ändamålet, så den borde ju inte söka sig till tummar då?…

    Jag vet inte vad det är med just armband som tilltalar mig så som de gör. Har alltid gjort. Örhängen? Njae. Ringar? Mjaah. Armband? Absolut. Och trots att jag nu ska börja tillverka mina egna, så kan jag ändå inte sluta kika runt på typ Sellpy och Tradera för att fynda retro. För det är det där jag är helt tokig i, att sätta ihop använt med nytt. Det gamla bär historia. Det nya är med och skapar. Och med allt krimskrams kan man dekorera sig själv lite som man själv känner. Kul, juh!

    De gapiga mexikanarna ligger mest i pälsiga högar där golvet är som svalast, de vill inte ens vara ute. Korta rastningar som vi får kämpa oss igenom, alla tre. Lite vind hade ju liksom inte skadat nån av oss… Igår eftermiddag fick de simma lite i pöölen, sen var det onda ögon på mig efter det. Husse blev bägges favorit resten av kvällen. Idag verkar jag i alla fall vara accepterad.

    Resten av denna dag blir det bad, läsa böcker, klunka vätskeersättning och göra typ ingenting alls, vilket är ungefär det läkaren har gett mig på recept. Träningen går ju sådär, kan man komma undan med ”vattengympa” istället för att rycka i skivstång??…

    Imorgon ska det tydligen bli ”sämre väder”, men om det innebär att jag kan andas utan att få ångestklumpar i bröstet och röra på mig utan att riskera flyta ur kläderna av min egen svett – då är jag fan all in!

    Hur har ni det i värmen?

    Kläm,
    Lisa.

  • Har aldrig haft nån billig hobby innan, varför börja nu?

    Det tog tid att lära mig vad jag behöver just i detta uppstartande, för att inte tala om den dryga väntan på att få hem grejerna. CGPT har gått jävligt varm kan jag lova. Men! Sen har det klonkat på rätt bra här hemma de senaste dagarna. Svordomar har väl också förekommit lite mängder av…
    Men idag blev faktiskt de första cuffsen jag nånsin gjort klara. Så klara jag känner att de kunde bli. För total katastrof är väl rätt jävla bra beskrivning på dem, faktiskt. Ojämna, text som sitter hejkomochskjutmig för att jag inte fattar mätningen och lite sådär. Men det är ju inte för inte som man säger att övning ger färdighet, och det här, det här har jag fått förbannat blodad tand av.

    Min grundtanke är att lära mig en sak i taget, vilket innebär att jag nu i sommar ska lära mig stansning och böjning av cuffs. Steget under hösten/vintern är tänkt att bli halsbandstillverkning. Ett pilleriplock utan dess like har jag förstått, men det kittlar extremt just för att jag aldrig hittar smycken som tilltalar min smak och som har en rimlig prislapp. Och att kunna bära sitt eget? Fatta hur coolt!
    Ska bli spännande att se om jag ens lyckas följa planen, för jag är fan urkass på sånt när jag får upp intresset för nåt. Då ska det bara rulla på, fort som faaan.

    Jag har inte bestämt ifall det är något som kommer dyka upp i butiken här framöver, men jag kommer däremot dela med mig av tabbar och framsteg här. För det kan ni ge er fan på att det kommer bli många av. Tabbar alltså. Har man a-l-d-r-i-g hållit på med nåt sånt här, då tar det tid att hitta de rätta finesserna. Har jag hört. Själv ser jag fram emot att få sitta i min egen bubbla och bara… tillverka. Att på riktigt bara få vara… ifred och göra. Inte bli kroniskt avbruten med andra arbetsuppgifter, inte en massa andra måsten – bara få göra. I min egen takt. När jag själv känner för det. Och kanske bäst av allt – f-ö-r att jag känner för det!

    Är ni med på resan? *Tjuu-tjuu* (Kan man bli töntigare? … Näe.).

    Kläm,
    Lisa.

  • För vem är denna sida?

    Lyssnar du fortfarande på Dia Psalma, Broder Daniel, Green Day och Dropkick Murphys? Är din kultfilm ”Pump Up The Volume”? Är din favoritfärg svart? Älskar du kaffe, tatueringar, silverarmband och syrlig humor? Hej kompis. Välkommen!

    Jag är less på att man ska passa in i en outtalad mall i den här världen. Oavsett hur mallen än må ha bytt skepnad under min livstid, så har jag fan aldrig passat in. Och tro mig, jag har varit tvingad att försöka. Jag antar att det genuina jävla jaget är så övertydligt skvallrande att jag inte kan smita förbi det – jag är den jag är. Jag är som jag är.

    Nej, jag är inte den som drar till Sweden Rock varje år. Inte för att jag inte vill dit, utan för att det är så in i helvete för mycket folk för att jag ska orka. Nej, jag drog aldrig till Hultsfred när det begav sig, för jag var ”för ung”. Suck! Förmodligen hade jag känt mig otroligt mycket mer hemma där än i skolan.

    Dagens ungdom (och där känner jag mig plötsligt 60 bast äldre än jag är…) har lyxen att faktiskt komma undan med att ”vara sig själva”. Frågan är om de då är det? Eller är deras mall att en del ska sticka ut som fan medan andra ser ut att vara klonade?
    Mallen jag suttit fast i och kämpat för att ta mig ur har alltid varit ”flickor/kvinnor säger inte emot, ifrågasätter aldrig, svär inte, nickar och ler och är alltid artiga. De passar tider och sköter sig – alltid!”. Jag vet, jag vet, det låter inte så illa. Men för min personlighet? Jag hatar det. Jag avskyr alltihop.

    Jag har alltid velat rita utanför linjerna, men aldrig fått. Så nu gör jag det här. Och jävlar vad här kladdas ska ni veta. Jag lär mig nya grejer som jag aldrig ens övervägt innan, och det är så himla kul! Att jag blir skitig i samma veva är bara ett plus. Det ska synas att man lever!

    Kläm,
    Lisa.

  • Det är inte midnattssol ni ser, det är min rygg som lyser för er.

    Lilla Betty I har gjort sitt och blev tömd och hängd på tork härom dagen. Vattnet tackade rabatterna och krukorna för nu när det är ytterligare en värmebölja.

    Under tiden så fick grannarna avnjuta en afton då svordomarna ekade mellan husväggarna och vi kämpade på för att få upp Betty II. Dock, jävligt mycket mindre svordomar och bättre samarbete än när vi skulle montera upp den gigantiska hundgården som brukshunden minsann knappt aldrig vistades i under sin livstid eftersom han trivdes bättre inne. Men nu har vi i alla fall fått ihop den där sabla Betty II och jag har redan hunnit plaska runt lite.

    För det är ju det där, man kan inte importera en havstjej till skogen och tro att hon inte kommer vilja ligga och guppa i baljan när det är varmt.

    Det farliga med en pööl är ju dock det där med att man blir lite nerkyld. I alla fall jag. Det är 21 grader i vattnet vilket ger lite havsfeeling (eller jah… diskutabelt). Så vad hände? Jooomensåattehm… Jag badade, lade mig på solsängen och läste. Och så upprepades proceduren några gånger. Under kvällen tyckte jag att byxan skavde, så gick in på muggen och kollade i spegeln. Waaaahh!! Tacka fan att det känns lite märkligt när man grillat upp hela jävla baksidan av kroppen… Tror ni det varit skönt att sova? Ha!

    Så jag får väl erkänna att jag legat av mig dårå. Det är trots allt X antal år sedan jag låg på klipporna vid havet varje dag hela somrarna. Typ 20. På den tiden hade man en slags marineringsteknik och låg som en spettad kyckling i en snurrgrill. Man brände sig fan inte mer än under fotsulorna när man skulle skutta ner i spat för lite griljering.

    Funderade ett tag på om jag skulle skylla på boken. Den var alldeles för rolig att läsa för att lägga den ifrån mig. Eller om jag skulle skylla på resten av familjen som var iväg och därmed inte kom ut och störde mig stup i kvarten. Men näe, bara att erkänna (röd)färg – felet var mitt.

    Kläm,
    Lisa

  • Det roliga blev kort när materialet tog slut.

    Jamen dåså, då har jag börjat med den ena delen av min nya grej. Förmodligen den svåraste delen också, men ja, ja. 2 hammare är förbrukade, tummen har fått sig några rejäla kyssar när den inte velat hålla sig på plats och resultatet? Herrejävlar vad jag skrattat åt hur fruktansvärt jävla illa det ser ut. Men man får liksom tänka att eftersom jag aldrig gjort det innan så kan man ju heller inte förvänta sig supergrejer på en enda gång. Eller..? Jag har ju n-å-g-o-t svårt för att inte gasa på i både handling och tanke.

    Änywäj så har jag fått banka skiten ur stumt material, sådär så att krukorna skuttat för livet på bänken. Skönt för armarna och sinnet, men jag tror inte växterna är lika förtjusta.

    Så nu är ny hammare beställd och imorgon ska jag kolla om vi har material hemma för att fixa ihop en liten arbetsbänk istället. En köksö, ett tunt matbord och ett halvrangligt skrivbord är ju i alla fall inte lägligt för det här.
    Mer material får jag också beställa hem, det gick åt som bara fan eftersom jag aldrig kunde slå rätt. Det var själve jävlen vad det skulle vara svårt då. Så otippat…
    Behöver bara lokalisera var jag hittar storpack så att jag slipper sitta här och deppa och istället träna på så jag blir sådär asgrym som alla andra som föds naturligt med talang.

    När jag väl tröttnade och kände mig färdig med 5 ämnen, tog de skällande marsvinen och jag en lång runda genom skogen. Regn och därmed regnställ på oss alla. Halvvägs igenom, sol – jag höll på att smälla av. Jyckarnas täcken kan man ju ta av och bära, men alltså… Regnbyxor… Skoja inte att det rann på insidan, kändes nästan som när man pinkar och det rinner längs benen. Fast det har väl ingen annan nånsin gjort förstår jag. Skitsamma. Det var bara att ta det steg för steg och har man Rolf med sig så blir det liksom i hans tempo – annars går han baklänges. Och han ska hinna nosa på aaallting.
    Så jag vill faktiskt våga påstå att jag tränat på 3 olika sätt idag. Jag har bankat, jag har jobbat med huvudet och jag har släpat mig fram i skogen. Det är inte kattskit det, inte.

  • Ogräsutrotaren och en ny utmaning.

    Idag kom det första lilla paketet. Jag stod med röva rätt upp i vädret och grävde fram rötterna på ogräset som vuxit sig stora och prydliga på vår blivande ”epa-parkering” när PostNordbilen rullade förbi med sedvanligt surmulen förare. Jag relaterar stenhårt, jag ser lika munter ut jag. En del av oss är bara födda sådär, ”med leendet uppochner”.

    Änywäj, bestämde mig för att göra färdigt den där förbannade ogräsrensningen först innan jag skulle dyka med huvudet först ner i brevlådan, och ju närmre jag kom gatans asfalt desto hårdare satt de där jävla rötterna. Så på med musik och tänka arga tankar. Vips! Färdig. Tog nog en timme och svetten rann som om maken stått bakom och vattnat mig med trädgårdskannan, men jävlar vad bra det känns nu efteråt. Nu är det inte dags förrän i september igen, hoot-hoot!

    I brevlådan låg två paket, bägge till… moi. Så nu har insamlingen av utrustning och grejer börjat. Appen skvallrar om att morgondagen kommer med fler leveranser, och ooooohh, jag är som ett barn som fått 50 spänn att gå loss med i lösgodisbutiken på 80-talet. Wah-wah-wah! Vill bara sätta igång nu, men behöver få hem alltihop innan jag kan dra på med gasen och lära mig nåt helt nytt och – i mina ögon – jävligt spännande, utmanande och kreativt.

    Kläm,
    Lisa.

  • Den osynliga halvtanten.

    Det har varit överdrivet lugna dagar, soffsurfat på altanen och kollat på ”Kommissarie Banks”. Till och med sovit på altanen med hundarna för att få mer av den svala, friska luften.
    Har fan inte orkat nåt annat. Hjärndimman ligger som en plaskig handduk över huvudet och jag påminns dagligen om varför jag är sjukskriven – och vad jag tänker göra när jag ’piggnat till igen’ (som andra så vackert jävla ignorant kallar det).

    Den här sommaren vill läkaren att jag ska ”göra sånt jag tycker om och mår bra av”. Eftersom jag låtit jobbet och upprätthållandet av ”den perfekta ytan” käka upp mig under de senaste 8 åren, så är det kanske inte helt jävla lätt att komma på vad fan det var nu igen. Så det är bara att starta från noll. Såattehm… Ja… Inte fan vet jag? Vad gillar man nuför tiden, när man står mitt emellan ung och gammal? Den där åldern då ”kvinnor slutar existera i folks ögon”, som jag läste i nån väntrumsblaska.

    Jag vet inte ens vad normalt folk gör på sin fritid. Allt man ser på sociala medier är poolbyggen, fester, restaurangbesök och lek med barnbarnen. Eller det kanske är just mina algoritmer som fuckat upp?
    Min hemmapööl kommer plockas ihop kommande dagar. Den ska bli lite uppgraderad. Jag får väl dokumentera detta minutiöst då? Eller..? För det lär ju vara fruktansvärt intressant för ingen.
    Och det där med fester? Räknas kloklippning? Det är väl det närmsta jag kommer. Pallar liksom inte. Precis lika lite som restaurangbesök. Orkar för helvete inte ens ta mig runt en drive in…
    Barnbarn hoppas jag väntar lääänge till, jag har en fjortis här hemma som jag tycker ska få leva sitt liv innan det är dags för mig att bli farmor liksom.

    Näe, jag har faktiskt ingen aning. Och det kanske är så det ska vara ett tag? När allt blivit för mycket så där så det bara fräser till mellan öronen på en och man rasar ihop i en geggig hög, så kanske det är just att slippa göra en massa som är grejen? För det är ju då man lyssnar inåt, man har liksom inte så mycket annat att välja på då. Men vad vet jag? Jag är ingen psykolog, jag är bara den som råkat bli lite utbränd.

    Kläm,
    Lisa.

  • Misslyckat fynd och blötdjur.

    Ett mentalt påfrestande möte i morse, helt jävla urlakad på all energi när jag kom hem. Vila ett par timmar, och sedan fick jag en Sellpy-leverans att kika på. Plockade upp plaggen, provar dem och det börjar klia svinmycket i näsan och nysningarna avlöser varann. Till slut kliar det även i halsen som börjar dra ihop sig sådär mysigt långsamt och jag fattar. Nån jävel har struntat i att tvätta det ena plagget och är kattägare. Vafan?! Så bara att slänga in i tvättmaskinen och förse mig själv med allergimedicin. Tackar-rrr. Var plaggen lagom då? Nope. Men lyckligtvis ska jag själv rafsa ihop ett par påsar och skicka iväg, så de får följa med tillbaka helt enkelt. Orka banta för fan…

    Sedan behövde ju självklart grabbarna päls ut och göra sitt. Fajn! Det är vad det är när man väljer fyrfotade kompanjoner liksom. Öppnar ytterdörren och det duggregnar. Maken erbjuder paraplyet, men jag svarar sådär härligt nonchalant att vaddå? Det är ju bara lite vatten. Wäll, det skulle jag fan få äta upp några meter senare.
    Himlen öppnade sig fullständigt och det vrålade ner vatten i vågrät riktning. Tog inte många sekunder innan tishan var genomblöt, men som sagt, det är bara vatten. Däremot en heeelt annan femma för tålamodet när den icke vattenfasta mascaran beslutar sig för att söka sig in i ögonen. Satanihelvete vad det sved…

    Ditt och Rolf är två helt olika personligheter gällande precis allt. Medan Ditt knallade på med sin tjusiga trav med lagom mycket driv framåt tycktes Rolf snarare röra sig baklänges, blängandes på mig och såg mest ut att undra varför i hela helvete jag beställde havsnivå när han skulle bajsa. Ditt å andra sidan satte sig helt obrydd och gjorde vad han skulle.

    En kort runda blev det då ingen av oss hade tagit med flytvästarna, och vi har legat på soffan ute på altanen sedan vi torkat luggarna. Riktigt skönt med sval, frisk luft för första gången på vad som känns som en hel jävla evighet. Rolf ligger än här och än där, han kan sällan ligga för länge på en och samma plats. Ditt har parkerat under filten såsom han alltid gör, oavsett om det är 19 grader eller 37. Men njuter, det gör vi nog lika mycket.

    Kvällen fortsätter i samma tema tills det är läggdags – ligga kvar ute på altansoffan, kolla engelska deckare på booken, dricka té och bara vara.

    Kläm,
    Lisa.