Den osynliga halvtanten.

Skrivet av

i

Det har varit överdrivet lugna dagar, soffsurfat på altanen och kollat på ”Kommissarie Banks”. Till och med sovit på altanen med hundarna för att få mer av den svala, friska luften.
Har fan inte orkat nåt annat. Hjärndimman ligger som en plaskig handduk över huvudet och jag påminns dagligen om varför jag är sjukskriven – och vad jag tänker göra när jag ’piggnat till igen’ (som andra så vackert jävla ignorant kallar det).

Den här sommaren vill läkaren att jag ska ”göra sånt jag tycker om och mår bra av”. Eftersom jag låtit jobbet och upprätthållandet av ”den perfekta ytan” käka upp mig under de senaste 8 åren, så är det kanske inte helt jävla lätt att komma på vad fan det var nu igen. Så det är bara att starta från noll. Såattehm… Ja… Inte fan vet jag? Vad gillar man nuför tiden, när man står mitt emellan ung och gammal? Den där åldern då ”kvinnor slutar existera i folks ögon”, som jag läste i nån väntrumsblaska.

Jag vet inte ens vad normalt folk gör på sin fritid. Allt man ser på sociala medier är poolbyggen, fester, restaurangbesök och lek med barnbarnen. Eller det kanske är just mina algoritmer som fuckat upp?
Min hemmapööl kommer plockas ihop kommande dagar. Den ska bli lite uppgraderad. Jag får väl dokumentera detta minutiöst då? Eller..? För det lär ju vara fruktansvärt intressant för ingen.
Och det där med fester? Räknas kloklippning? Det är väl det närmsta jag kommer. Pallar liksom inte. Precis lika lite som restaurangbesök. Orkar för helvete inte ens ta mig runt en drive in…
Barnbarn hoppas jag väntar lääänge till, jag har en fjortis här hemma som jag tycker ska få leva sitt liv innan det är dags för mig att bli farmor liksom.

Näe, jag har faktiskt ingen aning. Och det kanske är så det ska vara ett tag? När allt blivit för mycket så där så det bara fräser till mellan öronen på en och man rasar ihop i en geggig hög, så kanske det är just att slippa göra en massa som är grejen? För det är ju då man lyssnar inåt, man har liksom inte så mycket annat att välja på då. Men vad vet jag? Jag är ingen psykolog, jag är bara den som råkat bli lite utbränd.

Kläm,
Lisa.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *