Nånstans har jag läst att cynism och sarkasm bottnar i att man har varit med om tillräckligt många tuffa grejer för att det ska täcka en hel livstid, att man bär på oläkta trauman, osv. Cynismen och sarkasmen blir ett sätt att skydda sig på, medan omgivningen kan tolka det både som bitterhet och humor beroende på hur man använder sig av det. Jag vet inte hur mycket sanning det bottnar i det, men i alla fall.
Samtidigt har jag läst nån annanstans att de som svär mycket faktiskt har ett större ordförråd än de som inte svär, och att de som svär är betydligt ärligare eftersom de i regel säger vad de tycker utan vackra omskrivningar och annat fjanteri. Dessutom är det inte ett karaktärsfel att svära mycket, man har bara inte tid för att använda alla andra ord eftersom poängen i samtalet är viktigare. Så. Jävla. Sant. Lägger ni därtill till ”Avbryter ofta”, så har ni mig lite i ett slitet nötskal. Jag har liksom redan förstått din poäng och är redo att föra diskussionen eller samtalet vidare framåt. Sorry, not sorry.
Tänk om den där blyga tonåringen som höll sig till sitt rum och stallet visste varför hon inte orkade vistas bland folk som alla andra. Varför hon kände så mycket djupare.
Idag finns det diagnoser för det mesta. Det är nog svårare att inte hitta en diagnos än att hitta en. Begreppet HSP fick jag mer eller mindre stämplat i pannan rätt omgående som ung vuxen. Sooom jag önskar att det hade funnits när jag var den där tonåringen som aldrig kände sig bekväm bland andra. Antingen för att deras energier kostade så satans mycket av min egen energi, eller för att de subtila signalerna man spydde ur sig eller microuttrycken ansiktet inte kunde maskera var lika tydliga som neonskyltar i mina ögon. Hade begreppet funnits på den tiden så hade jag kanske förstått mer. Lärt mig strategier och kunnat anpassa mig bättre till andras ’normala’ för att inte låta det snatta all min energi varenda jävla dag.
För det där med att känna att man inte passar in, det är en röd tråd i mitt liv. Lite därför jag startade Vad Lisa Sa, för att få känna att jag hör hemma nånstans. Att ha en plats som är min egen.
Ärligt talat har jag alltid tänkt på det där med att inte passa in nånstans som nåt negativt. Men det är det ju faktiskt inte. För när man väl hittar nån som fattar en, som vännen jag träffat idag, då faller så många bitar på plats. Man känner sig sedd, förstådd – och avslappnad. Det enda negativa med känslan av att inte passa in är den där masken man tvingas bära hela tiden. Varje dag, hela dagarna. På arbetsplatser har jag fått höra att det måste vara kul att hänga med mig på fritiden. Nej, vännen, det är det inte. Jag kunde inte vara tråkigare om jag så ansträngde mig. Men tack för att du tycker om min mask.
Nyligen fick jag däremot höra att jag alltid ser så arg ut, att jag alltid är trött. Grattis ”kompis”, du har fått se mig när jag valt att släppa masken då den blivit alltför tung att släpa runt på. När jag ansett att jag har mer att förlora på att släpa runt på dess tyngd, än att ta den av mig.
Och ja, jag blir fullkomligt slutkörd när energierna runt mig är negativa, falska, fientliga. Jag ser blickar, gester, en snabb grimas – jag ser rubbet. Och hjärnan går all fucking in för att tolka alla intryck. Så Kerstin, om du tycker att jag ser arg och trött ut hela tiden – sluta spela ditt spel och var genuin. Så kanske jag pallar med dig.
Min slutsats ikväll är att det inte är jag som inte passar in. Jag har bara inte hittat rätt ställe än. Så jag skapade det själv. Och här är jag. I all min prakt. Ta-fucking-daaah!
Kläm,
Lisa
Lämna ett svar