Tillbaka i skogen efter några dagar i skärgården jag är uppväxt i. Det har seglats, badats, funderats, serverats god mat, kramats och, ja, hela lyxpaketet. Kom dit på förmiddagen och det bar iväg ut på böljan i segelbåt redan innan lunch. Varför segelbåt när det typ inte blåser ett jävla jota? Jo, för det ger tid till att tänka. Och! Har man hållit sig enbart i skuggan de senaste 5 åren så kan man även passa på att skaffa schysst hudkostym i nyans á la Falu rödfärg.
Men det var så jävla skönt! Inte Falufärgen då, men att bara få sitta och tänka med skvalpet som bakgrundsljud. Har längtat som ett barn längtar ur tandläkarstolen efter dagar som dessa.
Det enda som störde mig var när fingret strök över hakan vid ett tillfälle, och det stack ut något som kändes typ som en speta ur huden, sådär rispig liksom. Eftersom jag klippt naglarna precis innan jag drog hemifrån så kunde jag ju inte heller komma åt den.
Dagarna efter har det varit motorbåtsskumpande, bad och god mat. Har även hunnit bläddra i fotoalbum och sicksackat med minnet bland alla bilder. Fortsatt varmt som om satan själv fisit en i ansiktet, och pannan i djupa veck av alla funderingar. Fattar inte att jag inte har huvudvärk oftare än jag har. Vilket i och för sig är rätt ofta, men i alla fall.
Fingret har fortsatt stryka över hakan som för att kolla om det där spetliknande suttit kvar, och det har det ju – varje gång. Och hade det inte hunnit bli lite längre också? Märkligt…
Innan jag satte mig i bilen hem hann vi se fronten av oväder alla snackat så mycket om – och som vanligt vid min kustpärla tar omvägar – och lyssna på åskmullret från de mörka molnen (vilket mest påminde om när man är risig i kistan), men hemma igen så var det lika torrt som innan jag åkte.
Utan överdrift otroligt sköna och välbehövda dagar ändå, men det är väl så när man kommer hem till sina älskade föräldrar och blir ompysslad.
Efter att hundarna hälsat mig välkommen hem och fått mig att skämmas för att ha lämnat dem åt sitt öde tillsammans med sin husse och lillhusse, så var jag bara tvungen att kolla med fingret om ’spetan’ fortfarande satt kvar. Jajemen. Visst fan gjorde den det. Nu ytterligare lite längre, kändes det som. Så in på toaletten, fram med en pincett och voilà! Mitt första tantskäggstrå… Där nånstans insåg jag att det går förbannat fort att åldras ibland – även när man har ’minisemester’.
Hoppas ni kunnat stå ut i hettan, den sägs ju ta rast några dagar framöver för att sedan komma tillbaka och lira med oss ett tag igen. Se till att bunkra med vätskeersättning likt folk i panik gjorde under pandemistarten.
Kläm,
Lisa
Lämna ett svar