Ja, vad ska man säga? Jag är otroligt kass på att uppdatera just nu. Kanske är det höstblues? För nu går det ju knappast att springa ifrån tanken om att det ska bli höst längre, hela gräsmattan är full av fallna löv, vinden är svalare och kvällarna betydligt mörkare. Förmodligen första gången i mitt liv jag känner att det är lite trist med hösten så nära, men nån gång ska ju vara den första.
I verkstan är det relativt tyst. Det har varit och är fortfarande till viss del skolstart, fotbollsträning och rutiner som fått komma i första hand. Familjeliv, ni vet. Min egen mamma var uppe under helgen och fick testa knacka sitt eget armband och tyckte det var spännande. Kul att fler gillar det. Själv har jag glidit över lite mer åt halsbanden nu, och äntligen har 2 nya kedjor kommit hem. Meeen, då sitter jag istället och väntar på den där halvkroppsbysten jag beställt och som är tänkt att underlätta för att få fallet på halsbanden så snyggt som möjligt. Alltid är det nåt. Sonen har i alla fall fått en egen, slät halskedja som han verkar nöjd med. Det gläder ju mammahjärtat, (även om jag själv tycker det är trist med släta kedjor). Inte helt lätt att göra en snart 15-åring 100% nöjd.
Hela sommaren har jag däremot burit ett par av mina egentillverkade halsband oavsett vad jag hittat på för att kolla hur de håller. Och inte en enda gång har jag känt att kvaliteten svikit. Inte ens mitt ihärdiga badande har varit något bekymmer. Himla najs faktiskt.
Det har varit tyst på tangentknacket ett tag, man kan kalla det för att jag tog lite ”semester”. Faktum är att jag haft ett rejält inspirationsdropp av olika anledningar, men nu börjar det repa sig igen. Det är ju så det blir ibland, antar jag. Men visst, det har ju gett tid till att jobba med trädgården och samtidigt fundera ut hur jag vill att kollektionen ska se ut istället. Ruskigt bra kombo, faktiskt, när man tänker efter.
De som känner mig vet nog ungefär vad som händer om jag inte styr upp mig själv lite. Då ska jag fixa med smyckena, måla tavlor, göra mindre trädgårdsstatyer av skrot och så vidare. Ta det lite jävla piano liksom. Men vem vet, jag kanske kommer dit också? Den kreativa sidan har precis bara börjat vakna inombords.
Efter mycket om och men fick jag i alla fall hem mitt större cuffställ. När alla cuffs flyttade över såg det inte alls lika mycket ut som innan, och det var ju en sporre att sätta sig ner och banka lite ny plåt.
För tillfället inväntar jag (ännu en gång) mer halsbandsmaterial i form av kedjor, och jag satsar – självklart – på 316. Allt för att det ska vara så vänligt för bäraren som möjligt. Det är nog faktiskt det enda jag håller vänligt, för i övrigt har budskapen inte förändrats det minsta. I verkstaden är det fortfarande vaniljkaffe, svordomar, banankolor, bitska budskap och doften av ett mindre plåtslageri som gäller. Har funderat på löda, svetsa och sånt, men hejtjena. Även om jag kan, så blev det nog lite väl avancerat för enbart smycken.
Hösten börjar förbereda sin entré, men det är helt okej. Jag är redo för att sitta och tillverka medan jag lyssnar på poddar eller musik och funderar på nästa grej att göra. Nytt material till cuffs ska beställas så att det finns i olika längder, och även lite grejer till halsbanden behöver fyllas på. Det är rätt meckigt att hitta en bra leverantör som håller kvalitet samtidigt som det ska vara lite fler än 5 stycken produkter i paketen, så det är där tiden försvinner. Letandet. Men allt för att det ska bli så göttigt som möjligt. Hade jag inte velat bära det själv så hade jag heller inte tillverkat det. Så, så är det.
Hoppas ni haft en riktigt jävla skön sommar, lika slapp som gäddhänget på en 90-åring.
Suttit nån timme i min lilla fixarhörna, så fick ihop ett par halsband. Det är pilligt som faaan med de små kopplingsringarna, och jag hade glömt klippa naglarna. No hälp alls kan jag lova. Men skam den som ger sig och till slut kom jag minsann på hur jag kunde göra.
Blad och blommor är inte min grej, men det ingick liksom i berlockpaketet och det är ju synd att bara låta det ligga och sucka. Så jag gav mig på att få ihop nånting alls av några av dem. Blev rätt okej.
Igår var det pöölhäng här hemma som gällde hela dagen. Värmen har hittat tillbaka, och jag var mentalt rastlös. Så bada, läsa, lösa sudoku och bada ännu mer. Resten av familjen höll sin i AC-luften inne, men kikade åtminstone ut lite då och då. När kvällen kom och man kunde tro att det skulle svalka av lite, så satte jag mig att stansa cuffs. Hade några ord jag kände behövde få lämna huvudet så det i alla fall skulle bli en sak mindre därinne.
Och det tar sig, minsann! Fingrarna börjar få in muskelminnet och ögat vänjer sig vid måtten. Roligt är det också, vilket gör att huvudet tystnar medan jag sitter där. Jag går in som i en egen liten ”skaparbubbla”. Underbart skönt!
Nu behöver dock det andra armbandsstället komma, för det fyller på rätt fort när jag sitter där. Jag älskar ju att få ur mig ord man kanske bara tänker i vanliga fall, så det lär bli en hel samling.
Det är kanske tur att jag fyller år i höst, för det är mycket jag villhöver just nu. Fler armbandsställ och även ställningar för halsband, fotlänkar och örhängen. Material kan man inte heller ha för mycket av, har jag märkt. Det går åt rykande fort! En halvkroppsdocka i svart sammet går jag och suktar efter som en skådis längtar efter en Oscar, och så vidare. Det är när man sitter där som man märker vad som faktiskt behövs för att kunna utvecklas ännu mer. Och just det där att utvecklas – det är grejer det!
Idag är det ta mig fan ännu varmare ute, så pälsgrabbarna och jag trycker faktiskt inne i AC-luften. Funderar på att sätta mig och skapa lite ikväll igen, men vi får se. Det är aldrig planerat och jag vet aldrig vad jag ska hitta på förrän jag sitter där, det är då det blir som bäst.
Igår kom materialleveransen,men jag var upptagen med att dra på mig ännu ett värmeslag genom att stöka i trädgården. Men när jag väl hade suttit och kylt ner mig med kallt vatten både i och runt mig, så hjälpte sonen mig att packa upp. Och jag kunde ju självklart inte hålla fingrarna i styr trots att jag lovat mig själv att vänta med annat tills jag fått in snitsen på stansningen. ”En sak i taget”, och så vidare… Sååå… Första halsbandet är klart!
Men så är det ju det där… Varje gång jag får en leverans så upptäcker jag direkt att det här, det kommer gå åt – fort! Så nu blir det till att kolla runt efter större förpackningar och metervara.
Men det är skitkul att lära sig nytt. Få upptäcka sin kreativa sida på nytt. Jag har upptäckt att jag blir lugn av att sitta och pilla med sånt här. Det betyder inte att jag nu sitter hela tiden, men jag har alternativet att sätta mig vid bänken när andan faller på. Typ.
Sen är ju jag, jag. Och man kan ju räkna med att så fort jag börjar med en grej så sneglar jag på nästa. Så nu spanar jag såklart efter det där staffliet jag nämnt. Aldrig en stilla tanke, alltid en framåtrörelse.
Man får ta vad man har, och även om det inte hänger korrekt på den här gula gamla bysten så får man i alla fall ett hum om hur det ser ut. Metallplattan är givetvis stansad.
Måste erkänna att jag blev väldigt nöjd då detta är det första halsbandet jag gjort som inte är av gummiband och plastpärlor och årtalet -86.
Det var riktigt roligt att sitta och pilla, mäta och fundera, men det tog inte många sekunder innan jag hade målbilden klar. Och handen vande sig rätt fort vid det lilla, det är bara belysningen som behöver bli 100% bättre. Att flytta runt på en gammal skrivbordslampa kändes mest meckigt mitt i ett moment där man ska fästa något. Kanske skulle testa pannlampa istället?
Fan, det dröjer nog inte länge förrän jag sitter med såna där fräsiga förstoringsglasögon med ledbelysning, håret står åt alla håll och hela rummet stinker varm metall, haha! Riktigt proffsig som man är så har jag hängt det på anslagstavlan. Får väl fixa nåt vettigare att hänga det på framöver. För fler blir det!
Okej, ärligt, jag har några jävligt tuffa dagar både bakom och framför mig. Ni vet, årsdagar som inte är särskilt positiva. Alls faktiskt. Är ni djurmänniskor vet ni nog exakt vad jag dillar om. Jag har aldrig varit nåt vidare för folk, jag föredrar djur i alla väder och lägen. Och det har sina nackdelar. Dels att folk inte fattar exakt hur djup en relation till ett djur faktiskt kan bli och vara, och dels för att djur inte överlever en. Möjligtvis om jag hade föredragit papegojor eller sköldpaddor kanske, men hästar, hundar, kaniner och råttor som jag har hållit mig till sen jag satt i barnvagn, nej.
Och precis som med människor finns det de som lämnar mindre djupa spår, och sen finns det de som har burnat loss som en övertänd jävla epagrabb med för mycket RedBull innanför huvtröjan när de lämnat sina spår. Jag har två såna, vars spår är så djupa att sorgen liksom är lika stor och glasklar varje dag. De fattas mig, på riktigt. På ett sätt som jag tror kan förstå.
Ola, min Ola. Han må ha varit det lugnaste och finaste, men personlighet hade han så det räckte och blev över. Han kom in i mitt liv när jag mådde som allra sämst, och hjälpte mig tillbaka. Han var med om galet många påhitt och äventyr, första dejten med den grabb som jag idag är gift med, flytt och sonens födelse och uppväxt. Bandet vi hade var så extremt starkt.
Jörgen, luften jag andades. Han kom in i vårt liv som en fullständig jävla tornado, men vi föll så handlöst för varann. Det var han och jag mot världen. Alltid. Bandet mellan oss blev så oförstörbart att det fortfarande är kvar. Jag kan inte ens beskriva hur fantastisk han är, och hur svårt jag har att andas nu när han är… borta.
Det värsta är att jag valt att trycka undan sorgen. Precis som jag gör med allt jag känner, egentligen. Vilket ju gör att deras årsdagar (vi snackar då inte om födelsedatum) tar extra hårt. Igår var det Olas. Om en vecka är det Jörgens. Och jag har, 5 år senare, fortfarande inte sörjt nån av dem så som jag kanske borde. Men ärligt talat så vågar jag inte. För jag vet inte hur jag ska laga mig själv sen.
Igår var det riktigt jävla jobbigt. Sådär så att jag liksom var tvungen att göra nåt hela tiden för att sysselsätta kroppen. Så länge kroppen höll igång så behövde jag inte heller falla in i tankarna. Så jag hjälpte till att såga ner resterande grenar på alen i pöölhörnan (vinbärsbusken jublade så man nästan hörde det), sen gick jag loss på resterande träd i trädgården så att det nu ser riktigt städat och luftigt ut. Kroppen har gjort extremt ont i några dagar, men när jag satte mig i ”långkoket” (läs; bubbelpöölen) kom tårarna. Inte för att jag hade så förbannat ont, utan för att hjärnan fick just fritt spelrum.
Så jag gick in och gjorde vad jag kan för att liksom hedra dem istället. På nåt sätt känns det ändå fint att kunna bära dem med mig såhär. Att det är muppigt för andra skiter jag högaktningsfullt i. Alla sörjer vi olika, och jag försöker bara lära mig hur jag ska sörja de mina. Varje slag med hammaren mot stansarna gjorde att tårarna föll, och jag kanske behövde just det? Nån slags kontrollerad form av sorg.
Har ni också en djupare relation till djur än till människor? Kläm, Lisa.
Efter några dagar hos mina föräldrar för att ladda om inför en tuffare vecka, så har det faktiskt hänt lite här hemma. Avverkat det jobbiga, sen övergick jag till det roligare. Dels att bråka med ett träd och dess grenar som skulle kapas varpå trädet hämnades och skickade en fet gren i huvudet på mig, och dels detta…
Skrivbordet jag haft medan jag pluggade min specialisering har monterats ner och åkt ut, in har en riktig arbetsbänk kommit. Shit vad plats det blev! Jag bara stod och dumglodde på all luft som blev i rummet.
Jag visste inte ens att skrivbordet tog så mycket plats liksom, det rymde ju knappt alla böcker och anteckningar när det begav sig… Skitsamma. Helt jävla ointressant. Nu slipper jag sitta på arslet på betongplattorna ute i trädgården för att dunka stansar, vilket är så-åå skönt. Min rygg tackar för den besparingen. Dessutom fick jag bänken för en riktigt billig slant och bara 1 mil hemifrån. Ibland har man flyt.
Fick lägga mig och bromsbränna på paus igår och bara låta kroppen vara, men idag har jag känt mig för lite med stansarna. Några kan jag slänga direkt. Billiga, tack och lov, men därmed också skräp. Så har jag lärt mig det.
Bokstavsstansarna satsade jag desto mer på, och det syns ju, definitivt. Det tar sig. Tejpningen är definitivt det lättaste att lära sig, jag lovar. Vanlig allroundtejp är den bästa enligt mig eftersom det inte blir lim kvar på materialet sen när man tar bort det. Tur jag köpte 2 rullar på Biltema för det lär gå åt i och med att jag märker upp alltid med den också.
Men på riktigt, jag blir nog galen av den här hobbyn. Får väl sätta en varningsskylt på dörren när jag sitter därinne så ingen blir av med ett öga eller några tänder om det kommer en stansjävel flygande… Det är det som är så förbannat kul. Ena stansen landar rätt, nästa glider och blir dubbel. Den tredje sitter och den fjärde syns knappt. Lite så. Övning ger färdighet, och jag har nu även fått känna på de olika typerna av material. Idag blev det väldigt mjukt, kändes som fisljummet smör när jag skulle böja till det dessutom. Näe, här ska det vara riktiga grejer. Dyrare, men roligare.
Det finns fortfarande några grenar kvar att brottas med på det där trädet, men det blir bra även det. Ljust och luftigt, precis som i rummet. Och bada hinns med. Flera gånger varje dag. Som det ska vara.
Nu inväntar jag materialleverans och håller tummarna för att det är önskad kvalitet och längd. Sen blir det att fortsätta dunka stansar så det står härliga till. Skam den som ger sig! Dessutom fuskat och beställt lite annat också, så jag ska kunna lära mig lite annat nytt vid sidan av armbanden. Vi får se hur det går. Det blir betydligt pilligare i alla fall. Mitt i allt får jag plötsligt sånt sjukt sug efter ett staffli och färg, vill kladda på och bara göra. Hur bromsar man det här liksom? Vill göra ALLT på en enda gång.
Jag hanterar värme jävligt dåligt. Typ inte alls. Kan man vara värmeallergiker, då är jag fan det. Därför blir det inte mycket tränande på hantverk just nu, eftersom jag måste sitta ute för att ha bäst (läs; det mest stumma) underlag som går att hitta här hemma. Gör jag det i den värme vi har nu, då dör jag antagligen.
Dessutom skulle jag inte kunna hålla stansarna det minsta rätt, de skulle bara slira runt av all svett. Och jag tror inte min tumme skulle uppskatta fler felslag, ärligt talat… Men! Har ju fått hem min nya hammare, så nu kanske jag faktiskt prickar rätt? Den är till särskilt för just ändamålet, så den borde ju inte söka sig till tummar då?…
Jag vet inte vad det är med just armband som tilltalar mig så som de gör. Har alltid gjort. Örhängen? Njae. Ringar? Mjaah. Armband? Absolut. Och trots att jag nu ska börja tillverka mina egna, så kan jag ändå inte sluta kika runt på typ Sellpy och Tradera för att fynda retro. För det är det där jag är helt tokig i, att sätta ihop använt med nytt. Det gamla bär historia. Det nya är med och skapar. Och med allt krimskrams kan man dekorera sig själv lite som man själv känner. Kul, juh!
De gapiga mexikanarna ligger mest i pälsiga högar där golvet är som svalast, de vill inte ens vara ute. Korta rastningar som vi får kämpa oss igenom, alla tre. Lite vind hade ju liksom inte skadat nån av oss… Igår eftermiddag fick de simma lite i pöölen, sen var det onda ögon på mig efter det. Husse blev bägges favorit resten av kvällen. Idag verkar jag i alla fall vara accepterad.
Resten av denna dag blir det bad, läsa böcker, klunka vätskeersättning och göra typ ingenting alls, vilket är ungefär det läkaren har gett mig på recept. Träningen går ju sådär, kan man komma undan med ”vattengympa” istället för att rycka i skivstång??…
Imorgon ska det tydligen bli ”sämre väder”, men om det innebär att jag kan andas utan att få ångestklumpar i bröstet och röra på mig utan att riskera flyta ur kläderna av min egen svett – då är jag fan all in!
Det tog tid att lära mig vad jag behöver just i detta uppstartande, för att inte tala om den dryga väntan på att få hem grejerna. CGPT har gått jävligt varm kan jag lova. Men! Sen har det klonkat på rätt bra här hemma de senaste dagarna. Svordomar har väl också förekommit lite mängder av… Men idag blev faktiskt de första cuffsen jag nånsin gjort klara. Så klara jag känner att de kunde bli. För total katastrof är väl rätt jävla bra beskrivning på dem, faktiskt. Ojämna, text som sitter hejkomochskjutmig för att jag inte fattar mätningen och lite sådär. Men det är ju inte för inte som man säger att övning ger färdighet, och det här, det här har jag fått förbannat blodad tand av.
Min grundtanke är att lära mig en sak i taget, vilket innebär att jag nu i sommar ska lära mig stansning och böjning av cuffs. Steget under hösten/vintern är tänkt att bli halsbandstillverkning. Ett pilleriplock utan dess like har jag förstått, men det kittlar extremt just för att jag aldrig hittar smycken som tilltalar min smak och som har en rimlig prislapp. Och att kunna bära sitt eget? Fatta hur coolt! Ska bli spännande att se om jag ens lyckas följa planen, för jag är fan urkass på sånt när jag får upp intresset för nåt. Då ska det bara rulla på, fort som faaan.
Jag har inte bestämt ifall det är något som kommer dyka upp i butiken här framöver, men jag kommer däremot dela med mig av tabbar och framsteg här. För det kan ni ge er fan på att det kommer bli många av. Tabbar alltså. Har man a-l-d-r-i-g hållit på med nåt sånt här, då tar det tid att hitta de rätta finesserna. Har jag hört. Själv ser jag fram emot att få sitta i min egen bubbla och bara… tillverka. Att på riktigt bara få vara… ifred och göra. Inte bli kroniskt avbruten med andra arbetsuppgifter, inte en massa andra måsten – bara få göra. I min egen takt. När jag själv känner för det. Och kanske bäst av allt – f-ö-r att jag känner för det!
Är ni med på resan? *Tjuu-tjuu* (Kan man bli töntigare? … Näe.).
