Kategori: Livet

Nånstans har jag läst att cynism och sarkasm bottnar i att man har varit med om tillräckligt många tuffa grejer för att det ska täcka en hel livstid, att man bär på oläkta trauman, osv. Cynismen och sarkasmen blir ett sätt att skydda sig på, medan omgivningen kan tolka det både som bitterhet och humor beroende på hur man använder sig av det. Jag vet inte hur mycket sanning det bottnar i det, men i alla fall.

Samtidigt har jag läst nån annanstans att de som svär mycket faktiskt har ett större ordförråd än de som inte svär, och att de som svär är betydligt ärligare eftersom de i regel säger vad de tycker utan vackra omskrivningar och annat fjanteri. Dessutom är det inte ett karaktärsfel att svära mycket, man har bara inte tid för att använda alla andra ord eftersom poängen i samtalet är viktigare. Så. Jävla. Sant. Lägger ni därtill till ”Avbryter ofta”, så har ni mig lite i ett slitet nötskal. Jag har liksom redan förstått din poäng och är redo att föra diskussionen eller samtalet vidare framåt. Sorry, not sorry.

Idag finns det diagnoser för det mesta. Det är nog svårare att inte hitta en diagnos än att hitta en. Begreppet HSP fick jag mer eller mindre stämplat i pannan rätt omgående som ung vuxen. Sooom jag önskar att det hade funnits när jag var den där tonåringen som aldrig kände sig bekväm bland andra. Antingen för att deras energier kostade så satans mycket av min egen energi, eller för att de subtila signalerna man spydde ur sig eller microuttrycken ansiktet inte kunde maskera var lika tydliga som neonskyltar i mina ögon. Hade begreppet funnits på den tiden så hade jag kanske förstått mer. Lärt mig strategier och kunnat anpassa mig bättre till andras ’normala’ för att inte låta det snatta all min energi varenda jävla dag.

För det där med att känna att man inte passar in, det är en röd tråd i mitt liv. Lite därför jag startade Vad Lisa Sa, för att få känna att jag hör hemma nånstans. Att ha en plats som är min egen.
Ärligt talat har jag alltid tänkt på det där med att inte passa in nånstans som nåt negativt. Men det är det ju faktiskt inte. För när man väl hittar nån som fattar en, som vännen jag träffat idag, då faller så många bitar på plats. Man känner sig sedd, förstådd – och avslappnad. Det enda negativa med känslan av att inte passa in är den där masken man tvingas bära hela tiden. Varje dag, hela dagarna. På arbetsplatser har jag fått höra att det måste vara kul att hänga med mig på fritiden. Nej, vännen, det är det inte. Jag kunde inte vara tråkigare om jag så ansträngde mig. Men tack för att du tycker om min mask.

Nyligen fick jag däremot höra att jag alltid ser så arg ut, att jag alltid är trött. Grattis ”kompis”, du har fått se mig när jag valt att släppa masken då den blivit alltför tung att släpa runt på. När jag ansett att jag har mer att förlora på att släpa runt på dess tyngd, än att ta den av mig.
Och ja, jag blir fullkomligt slutkörd när energierna runt mig är negativa, falska, fientliga. Jag ser blickar, gester, en snabb grimas – jag ser rubbet. Och hjärnan går all fucking in för att tolka alla intryck. Så Kerstin, om du tycker att jag ser arg och trött ut hela tiden – sluta spela ditt spel och var genuin. Så kanske jag pallar med dig.

Min slutsats ikväll är att det inte är jag som inte passar in. Jag har bara inte hittat rätt ställe än. Så jag skapade det själv. Och här är jag. I all min prakt. Ta-fucking-daaah!

Kläm,
Lisa

Tillbaka i skogen efter några dagar i skärgården jag är uppväxt i. Det har seglats, badats, funderats, serverats god mat, kramats och, ja, hela lyxpaketet. Kom dit på förmiddagen och det bar iväg ut på böljan i segelbåt redan innan lunch. Varför segelbåt när det typ inte blåser ett jävla jota? Jo, för det ger tid till att tänka. Och! Har man hållit sig enbart i skuggan de senaste 5 åren så kan man även passa på att skaffa schysst hudkostym i nyans á la Falu rödfärg.
Men det var så jävla skönt! Inte Falufärgen då, men att bara få sitta och tänka med skvalpet som bakgrundsljud. Har längtat som ett barn längtar ur tandläkarstolen efter dagar som dessa.

Det enda som störde mig var när fingret strök över hakan vid ett tillfälle, och det stack ut något som kändes typ som en speta ur huden, sådär rispig liksom. Eftersom jag klippt naglarna precis innan jag drog hemifrån så kunde jag ju inte heller komma åt den.

Innan jag satte mig i bilen hem hann vi se fronten av oväder alla snackat så mycket om – och som vanligt vid min kustpärla tar omvägar – och lyssna på åskmullret från de mörka molnen (vilket mest påminde om när man är risig i kistan), men hemma igen så var det lika torrt som innan jag åkte.
Utan överdrift otroligt sköna och välbehövda dagar ändå, men det är väl så när man kommer hem till sina älskade föräldrar och blir ompysslad.

Efter att hundarna hälsat mig välkommen hem och fått mig att skämmas för att ha lämnat dem åt sitt öde tillsammans med sin husse och lillhusse, så var jag bara tvungen att kolla med fingret om ’spetan’ fortfarande satt kvar. Jajemen. Visst fan gjorde den det. Nu ytterligare lite längre, kändes det som. Så in på toaletten, fram med en pincett och voilà! Mitt första tantskäggstrå… Där nånstans insåg jag att det går förbannat fort att åldras ibland – även när man har ’minisemester’.

Hoppas ni kunnat stå ut i hettan, den sägs ju ta rast några dagar framöver för att sedan komma tillbaka och lira med oss ett tag igen. Se till att bunkra med vätskeersättning likt folk i panik gjorde under pandemistarten.

Kläm,
Lisa

Värmen gör ju knappast att man tar sig upp med raketfart på morgonen, och redan då känner man hur det rinner under tuttarna. Spelar ingen roll att jag förminskat mina efter att bröstcancern och jag möttes i oktagongen 2021, det svettas på lika bra för det. Den enda egentliga skillnaden är att jag numera ser magen nedanför – och det var ingen vidare grann syn. Kan upplysa er om att med större tuttar är man minsann lyckligt ovetande om sånt där.

Äääny-wääj. Det är molnigt. Tidigare i morse kikade jag ut och blev överlycklig. Min vilda fantasi fick ju för sig att det där himmelsfluffet innebar att det även skulle vara lite svalare ute. Ma-ha-ha-ha! Nä. Inte ett jävla dugg svalare faktiskt, snarare tvärtom. Kvavt är det också. Sådär så inte ens flugorna orkar studsa mot fönsterrutorna utan snarare sakta glider ner mot fönsterblecken.
Mina små mexikanare må ha följt med mig ut till skuggan på altanen, men det betyder ju väldigt lite som ni kanske förstått av tidigare inlägg. Tror till och med robotgräsklipparen börjar bli lite värmepåverkad, för den försöker numera klättra upp för trädstammar och ta sig in i hundgården – genom gallret. Sädesärlan tigger ljudligt vatten från pöölen, trots att jag sett till att det finns minst 2 olika vätskestationer både för fåglar, igelkottar och insekter.

Till min förtjusning så blåser det i alla fall lite mer idag. Eller… ”Blåser”. Det flämtar till lite hårdare och oftare än igår åtminstone. Tänk att det finns de som väljer att åka till typ Grekland, Spanien och andra såna där varma länder när det är svensk sommar. Jag kommer aldrig fatta varför. Ni kan komma och hyra vår hängmatta för 30,000 i en vecka, ett par glas vatten per dag kan också få ingå. Känner mig trots allt generös.

Så vad gör man en dag som denna? Vad orkar man ens göra? Fram tills nu har jag mest bråkat med bilder till de sociala medierna, med lite paus för att torka tuttsvett med tishan.
Vad hittar ni på därute i landet?

Kläm,
Lisa

Att vakna vid 6 och redan vara genomsvett har a-l-d-r-i-g varit min melodi, och såhär i 40+ålder så kan man ju känna att det väl för helvete räcker med förklimakteriet? Men nejdå. Här bjuds det för 5e dagen i rad på omättlig värme som bestämt sig för att den på riktigt ska suga vätskan ur en.

Nu ska jag väl inte klaga allt för mycket, det kunde ha varit värre, men vafan? Jag är född och uppvuxen vid havet, sedan 20 år boende i inlandsskogen. Varje värmebölja slås jag av samma förbannade bitterhet – vad gör jag här?! Luften står still även när det blåser, det regnar lodrätt istället för vågrätt, det blir aldrig riktigt kallt sådär så att det kryper igenom hudlagren på vintern och jävlar i att vad pollen det produceras på våren. Att ha bytt mullret från båtmotorer till A-traktorer är väl inte heller det något direkt hit.

Jag får ofta tipsen att jag ska bada i sjö eller stanna inomhus. Har ni testat bada i en mindre sjö? Man blir förvisso jävligt brun, men det är inte av solen. Dyka kommer inte på frågan, för man ser inget ändå, och bil behöver man inte åka, man kan springa. Bromsar och knaggar motiverar fötterna att röra på sig alldeles utmärkt kan jag lova.
Stanna inomhus? Jamen, den lät ju förbannat roligt. Räcker det inte med att man jobbar inomhus året runt? Herregud, jag begriper inte att inte alla får samma panik som jag av det. Eller är jag skapt annorlunda även där?

Och hur kan jag då vara så säker på att det är onödigt varmt? Jo, för att mina mexikanska pälsvidunder till högljudda lyckopiller föredrar att ligga på de svala betongplattorna i skuggan istället för i solen. De vill hellre hålla sig till gränsen till en brusten urinblåsa än behöva trampa runt en kissrunda. Att inte robotgräsklipparen får värmeslag begriper jag inte, men jag är jävligt tacksam för att både jag och mannen slipper släpa gräsklipparen nuför tiden. Mer tid till skugghäng, helt enkelt.

Nähe, nu ska jag göra ett oerhört vackert fridyk ner i pöölen och stänga ihop datorn för idag. Läsa ännu en bok, dricka en massa vätskeersättning och flämta i skuggan.

Kläm,
Lisa

Hela familjen instuvad i bilen, varmt som satan och AC på högvarv så man inte hörde radion. Yngsta hunden, Rolf, blir i vanlig ordning åksjuk och spyr. Den äldre, Ditt, sover bort hela färden för att sedan sjunga för oss med någon kilometer kvar då han känner igen både dofter och hur bilen rör sig. Parkera, ut ur bilen med hundar och packning för en heldag. Maten in i kylen och Lisa ner till vattnet i full kareta. Badvänligt! Eller ja, har man bara späck så det räcker så är det ingen fara på taket med ett dopp. Men det fick ju såklart vänta.

En runda med hundarna genom fästingskogen för att sedan invänta övriga familjemedlemmar för lite eftermiddagsfika. En äldre kvinna kommer smygande runt husknuten och börjar närma sig Rolf som i vanlig glans vrålar att hon ska backa och hålla sig undan. Något kvinnan verkar ta som en inbjudan av den lilla ulltotten som nu står på bakbenen sträckt mot henne och spottar saliv medan han varnar henne för att sticka ner fingrarna.
– Nämen oj, vad de pratar! säger kvinnan utan att ens titta på mig. Och lika bra var väl det då jag som vanligt förmodligen såg allt annat än gästvänlig ut, dessutom genomsvett.
– Han kommer hugga om du kommer närmre, så backa.
Kvinnan lyssnar inte utan närmar sig Rolf som nu skäller i sällskap med Ditt som vaknat till och insett att den här kärringen ger sig inte.
– Han kommer BITA DIG om du inte backar, upprepar jag (helt sanningsenligt också för den delen då han faktiskt hugger).
– Jamen, är det inte Ronaldo? frågar hon och verkar för första gången registrera min existens över huvudtaget.
– Nej, fräser jag. Nu lika gästvänlig som mina pälsbärande antidepp.
Kvinnan backar lite försynt och tittar förvånat på Roffe.
– Nähäää… Jag trodde det var Ronaldo.
Kvinnan smiter runt husknuten lika fort som hon smög fram.
– Älskling, det var inte Ronaldo… är det sista jag hör innan jag faktiskt lyckas få tyst på hundarna.

Hela familjen inklusive mina föräldrar, min bror och hans sambo samlas runt bordet och fikar och pratar. Någon timme senare ligger jag äntligen och guppar i det salta vattnet som jag saknat sedan sista doppet i augusti.
När det närmar sig kvällsmat samlar jag ihop hundar och prylar och tar med rubbet upp till bordet där vi fikade. I samma veva börjar en annan familj anlända till platsen jag haft medan jag badade, vid en grill nere vid vattnet, och såklart ska de passera vårt bord 37 gånger med andra hundar innan de väl slår sig till ro. Rolf och Ditt tycks dagen till ära träna inför gaphals-SM och hela stället vet nu om att vi är på plats. Förmodligen kan de även peka ut våra exakta koordnater också.

59:e gången någon ur familjen passerar vårt bord känner jag att jag håller på att tappa det. Hundarna tappar det såklart först och vrålar på, men med min stresskänslighet så ligger de ändå i lä – jag bara aktivt väljer att svälja maten och hålla käft. Men till slut ruttnar jag. Jag tar hundarna och går en runda istället, maten var ändå slut på tallriken och jag kände hur jag höll på att bli galen. Väljer att gå en kortare runda med mycket skugga i värmen, där vi – självklart – möter en annan hund med sällskap. Vi backar ut från stigen och går upp lite för backen för att de ska kunna komma förbi. Men se det skulle visa sig ta sin lilla tid, eftersom hundstackarn förmodligen inte var van vid saltvatten och därmed blivit akut lös i magen av allt badande och drickande och därför behöver sätta sig på huk och krysta X antal gånger innan de kan komma ut från stigen. Under den tiden går Rolfs och Ditts träning inför gaphals-SM över till VM-nivå.
– Men vad gapar ni för, det är ju bara en liten hund, flinar en av kvinnorna när de till slut passerar oss. Jag anstränger mig maximalt för att klämma fram det minsta leendet mänskligheten skådat.

In på stigen kommer vi till slut, men vi hinner inte gå långt förrän jag hör rassel bakom mig. Sånt där metalliskt rassel som bara kan innebära en sak. Ut med hundarna åt sidan från stigen och så kommer det två cyklister och vinglar förbi. Varför man ska in på den steniga helvetesstigen med cykel har jag aldrig begripit. Hundarna var såklart snälla och ropade att de skulle vara rädda om sig efter dem – låtsas jag. Resten av rundan var i alla fall tyst, men nog fan skulle det vara punktmarkerat av högköp överallt istället. Jajemen.

Kommer tillbaka till bordet, hundarna får se på nåt som rör på sig – skäller. Får syn på annan hund – skäller. Får syn på någon som går förbi – skäller. Familjen borta vid grillen passerar – skäller. Till slut roffar jag åt mig alla saker och deklarerar att jag har fått nog. Jag orkar inte mer. Bilen packas, min stressångest har skjutit genom ozonlagret och i bilen hem sover hundarna som små änglar. Klockan hade hunnit bli 20:30, men för mig kändes det som om det bara hunnit gå ett par timmar. Vad övriga familjemedlemmar hittade på under samma tid hann jag aldrig ens notera.

Så vad har jag lärt mig av denna midsommarafton?
– Har man chihuahuor så är man fan inte klok. Hur i helvete tänkte jag?!
– Nästa midsommar gräver jag ner mig istället. Mörkt, svalt och tyst. Perfekt.
– Folk är pest. Mja, det har de ju alltid varit…

Största lärdomen jag tar med mig är dock att nästa gång jag åker iväg med bägge hundarna såhär så tar jag med mig en blomspruta runt halsen. När nästa kärring kommer fram och prompt ska tvångsklappa mina två vrålgapiga och – ärligt talat – lömska små råttor (Rolf har faktiskt ett jävla stabilt fullbett när någon kommer för nära) så får hon sig ett litet spray i nyllet som ett ”Nähäddu Ingrid! Det där ger du fan i!”.

Hur var er midsommar? Hade ni jordgubbsmys och fnitter, eller hade ni också ett svettigt helvete?

Kläm,
Lisa