Det här året blev inte alls som jag tänkt. Det blir det förvisso aldrig annars heller, men det blev liksom… inte alls som jag tänkt. Med andra ord har jag burit en massiv besvikelse under en längre tid, tills det till slut slog undan fötterna på mig.
Vissa grejer i livet gör ont att erkänna sig färdig med, och det är den typen av sorg och smärta jag tvingats hantera sedan tidigt i våras. Det och stark självtvivel. Först nu orkar jag faktiskt höja blicken, se framåt och känna mig lite stark igen.
Visst är det märkligt, hur man måste fortsätta vara människa hur trasig man än känner sig? När jag nu kan sitta och se tillbaka fattar jag inte hur jag orkat. Jävlar vad jag kämpat i det dolda. Bitvis kanske alldeles för väl dolt. För inte fan får man må dåligt i det offentliga heller. Det blir ju så obekvämt för andra då. Ja, stackars dem. ”Ska det vara så svårt att le ibland?”. Dude… En del av oss fejkar oss inte genom livet. Vi är autentiska.
Idag är jag så jävla över vissa delar av mitt liv, andra har jag bearbetat och jag har skaffat fullständig nolltolerans mot bullshit. Inte för att bli en bitch, utan för att jag vill leva mitt liv som jag är skapt att leva det. Jag är temperamentsfull, jag skrattar högt, jag svär en jävla massa, jag bjuder mycket på mig själv, mitt kärleksspråk är långfingret och jag älskar att se andra må bra. Det är liksom inget samhällsfarligt nånstans. Möjligtvis – återigen – obekvämt för andra. Men personligen anser jag att det är deras val att vara torra och beiga – om det beiga skaver är det ens eget ansvar att ta tag i det och bli mer av sin egen färgpalett.
Jag kommer aldrig bli för gammal för burgundyhår, nitar, slitna jeans, stålhättor, tatueringar eller jackor fulla av patches. Det är mer jag än puderrosa pullovers och välstrukna trosor. För helvete…
Man är så in i helvetes snabb med att döma någon för dess yttre, men det finns något som alldeles för många frågar alldeles för sällan – och än mer sällan genuint.
Är du okej?
Lämna ett svar